Det är märkligt hur allt runt innebandyn ofta betyder minst lika mycket som själva spelet

En del tror att innebandy handlar om mål, passningar och snygga kombinationer. Och visst – det är en stor del av glädjen. Men ju fler år jag spenderar i hallar, desto tydligare blir det för mig att det som verkligen formar ett lag händer långt bortom de där tre perioderna.

Det är allt före, efter och mellan matcherna som gör skillnaden. Det som aldrig hamnar i statistiken. Det som inte livestreamas. Det som ingen hejar på från läktaren, men som ändå styr hur stabilt laget känns när det verkligen gäller.

Planeringen som ofta räddar stämningen

Det låter så trist att säga att planering är viktig – men det är i organiserandet som mycket av lagmagin skapas. När någon tar ansvar för bortamatchlogistiken. När någon håller koll på vilka som glömt betala medlemsavgiften utan att göra en sak av det. När tränaren kommer en halvtimme tidigare bara för att ställa ut koner och tejpa ihop målburar som nästan gett upp.

Det är inte glamoröst. Men det håller allt ihop.

Utan planeringen skulle många lag rasa ihop lång innan någon ens fick chansen att slå en diagonal passning. Det är där förtroende växer: i de små sakerna som visar att någon bryr sig om hur helheten fungerar.

Lagaktiviteter som bygger mer än muskler

En innebandysäsong är lång. Det finns toppar, dalar, sura miner, eufori, trasiga innebandyskor, missförstånd och skrattattacker. För att överleva allt det där behövs mer än bara träningstid. Det behövs riktiga relationer.

Jag har varit med i lag som tränat hårt men ändå fallit isär, och lag som tränat mindre men hållit ihop som en familj. Skillnaden har nästan alltid legat i allt man gör utanför planen.

De bästa stunderna är ofta de oväntade. Bowlingkvällen där hälften visar sig vara usla men alla skrattar ändå. Grillkvällen på försäsongen där någon alltid glömmer tändvätskan. De sena bussresorna när alla sitter och pratar om helt andra saker än sport – liv, jobb, mål, rädslor, drömmar.

Det är då man märker hur mycket styrka det ger att veta vem man spelar med, inte bara vilken position de har.

När någon tar ansvar utan att göra ett nummer av det

Det finns alltid någon i varje lag som blir den där personen som får saker att hända. Hen som fixar schema över skjutsar, startar Whatsapp-grupper, kollar upp domaravgifter, bokar halltider och samtidigt lyckas få alla att tro att det inte är någon stor grej.

De här människorna är lagets osjungna hjältar. Utan dem skulle kaos bryta ut. Den sortens personer skapar en trygghet som gör att andra vågar slappna av, vågar spela bättre, vågar vara sig själva.

Ingen tackar dem tillräckligt. Och ändå fortsätter de, med böjda innebandyblad och sargade knän.

Teamwork som inte syns – men känns

Alla pratar om teamwork på planen, men det mest imponerande är teamworket som inte syns. När någon stannar kvar efter träningen för att gå igenom taktiken med en ny spelare. När lagkaptenen sätter sig bredvid någon som verkar hänga med huvudet efter en tuff match. När någon skickar ett uppmuntrande meddelande på kvällen till den som slitit extra hårt.

Det är i de där stunderna lag byggs.

Och det spiller över på planen. Plötsligt springer folk lite mer för varandra. Passningarna blir hårdare men mer precisa. Felen förlåts snabbare. Vinsterna blir roligare. Förlusterna tyngre – men samtidigt lättare att bära.

Teamwork är aldrig bara en taktik. Det är en kultur.

Det där ögonblicket när allt landar

Det finns stunder då allt det där arbetet runt omkring spelet visar sig vara värt varenda minut.

Det kan vara innan match, när laget står i en ring och alla faktiskt lyssnar. Det kan vara mitt i andra perioden, när någon riskerar allt för att rädda en boll som redan såg förlorad ut. Det kan vara i omklädningsrummet när man förlorat med en hårsmån men ändå känner en märklig stolthet, för man vet att man kämpade tillsammans.

Det är då man fattar att innebandyn aldrig bara handlat om själva sporten. Den handlar om gruppen, om viljan att vara del av något, om att bli en liten byggsten i ett stort maskineri som fungerar lite bättre än man själv gör ibland.

Och det är därför jag stannar kvar

Jag har spelat länge nog för att veta att man inte orkar med innebandyn om allt handlar om resultat. Det måste finnas något mjukare, något mänskligare, något som balanserar upp all kamp. För mig är det gemenskapen. De där små, nästan osynliga detaljerna som gör att ett lag kan känna sig som en andra familj – innebandyklubbor och allt.

När allt runt omkring funkar – planeringen, relationerna, stämningen – då blir spelet bara roligare. Då kommer resultaten nästan på köpet.

Och kanske är det just det som gör innebandy till en så fin sport: att allt som inte syns ändå betyder allt.