Badrummet som fick leva vidare
Jag ska vara ärlig. När vi köpte huset för tio år sedan var badrummet en av de stora anledningarna. Det var renoverat precis innan vi flyttade in, med omsorgsfullt valt kakel, ett fint golv och en duschhörna som kändes lyxig. Vi älskade det från första stund. Vi hade inga planer på att någonsin röra det.
Därför var det med tungt hjärta jag stod där i badrummet en helt vanlig tisdag och insåg att något var fel. Vattnet i handfatet rann undan långsammare än det borde. Det dröjde en extra sekund, sen en till, sen ännu en. Inget dramatiskt, men ändå oroande. För den som varit med förr vet att små tecken ofta är början på något större.
Vi provade alla knep. Avloppsrens, heta blandningar, kemikalier som lovade att lösa upp allt. Inget hjälpte. Vattnet fortsatte att rinna långsamt, och så småningom kom doften. Den där svaga, instängda lukten av något som inte borde finnas i ett badrum. Då visste vi. Det var dags att ta itu med det vi fruktat mest.
Stambyte. Ordet ensamt fick oss att rysa. Vi såg framför oss hur det fina badrummet, allt vi älskade, skulle rivas upp och försvinna. Golvet bilat, kaklet borta, duschhörnan i soporna. Veckor av kaos, damm och oväsen. Och så notan förstås, den där saftiga summan som skulle tömma sparkontot. Vi förberedde oss på det värsta.
Men så träffade vi vår räddare. En rörmokare som kom för att göra en första bedömning, en äldre man med vana ögon och lugn röst. Han tittade, lyssnade, stack in en kamera i brunnen och visade oss vad som fanns där nere. Det var inte vackert, men det var inte heller katastrof. ”Rören är slitna”, sa han. ”Men de går att rädda.”
Han berättade om relining Sundbyberg. Om hur man kunde skapa nya rör inuti de gamla, utan att riva en enda platta. Om hur processen gick till, hur lång tid det tog, vad det kostade. Vi lyssnade som om han talade grekiska, men orden ”utan att riva” fastnade. Det lät för bra för att vara sant.
Vi bad om offerter, ringde runt, pratade med folk som gjort det. Alla sa samma sak. Det fungerar. Det håller. Det är värt varenda krona. Och viktigast av allt: badrummet får vara ifred.
Så vi sa ja. Och en vecka senare kom de. Tre killar i blåställ, en bil full av slangar, och en professionalism som fick oss att känna oss trygga. De jobbade i två dagar. Vi hörde dem där inne, ibland pysande, ibland brummande, men mest var det tyst. Vi kunde bo som vanligt, duscha med försiktighet, använda toaletten. Det enda som påminde om att något pågick var en lapp på badrumsdörren: ”Använd helst inte duschen mellan 10 och 14.”
När de åkte på fredag eftermiddag var allt som förut. Samma badrum, samma kakel, samma golv. Men när jag duschade på lördagsmorgonen märkte jag skillnaden direkt. Vattnet bara försvann. Inget gurgel, ingen väntan, bara ett rent, snabbt avlopp som svalde allt utan protest.
Doften var borta. Den där svaga, oroväckande lukten som funnits där i veckor var som bortblåst. Badrummet luktade bara badrum igen, rent och friskt. Vi gick omkring och bara njöt, öppnade skåp, tittade på kaklet, kände på golvet. Allt var sig likt, men allt var bättre.
Det har gått två år nu, sedan relining Järfälla. Badrummet är fortfarande vårt favoritrum i huset. Samma kakel, samma duschhörna, samma fina detaljer. Och under allt det vackra, under plattor och fogar, finns helt nya rör som kommer att hålla i femtio år till. Vi tänker aldrig på dem. De bara finns där, tysta och pålitliga, precis som det ska vara.
Varje gång jag kliver in i duschen, när varmvattnet strömmar över mig och virvlar ner i brunnen utan minsta protest, ler jag lite för mig själv. För jag vet något som inte syns. Jag vet att badrummet fick leva vidare. Och det är en av de bästa känslorna jag vet.